I den här dikten

 

 

men i den här dikten är du inte död
du kan fortfarande ringa upp din syster och berätta om den där killen du börjat dejta,
ni kan springa på varandra nere på konsum,
ställa tillbaka frysvarorna och gå och köpa en kebab istället

 

i den här dikten spelar det ingen roll hur fort det gick eller hur ont det gjorde
du sitter i ditt kök och oroar dig för tentorna
du tittar på disken men bryr dig inte om att diska den,
du kan göra det imorgon; det finns ett imorgon

 

i den här dikten går jag inte bredvid din syster på kungsgatan,
hon berättar inte för mig att så mycket tid har gått att ni borde ses nu,
att hon slår ditt nummer ibland för att sen komma på att ingen kommer att svara
i den här dikten lägger jag inte en hand på hennes axel och säger sånt som man säger när man inte har en aning om vad man ska säga

 

i den här dikten vet vi inte hur hastigt allt kan förändras
i den här dikten regnar det och vi bryr oss fortfarande om att lämna lägenheten,
det spelar roll vilken sorts väder det är idag

 

i den här dikten ringer jag inte upp från andra sidan jorden för att fråga din syster om hon orkar leva utan dig, men får inget svar
vi får inga korta sms om hur trasigt allting är
i den här dikten är saker relativt hela

 

den här dikten handlar inte om dig
den handlar om allting annat

 

för i den här dikten pratar vi om tiden som om den var vår
framtiden som om den var en rak linje
minnena som om de inte skulle kunna förändras

 

i den här dikten finns inte döden
du sitter i ditt kök
disken ligger i diskhon
det regnar men du går ut ändå

 

 

 

Striden 

 

 

i tider när det inte är strider går dagarna ändå
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande
vi ställer våra väckarklockor och litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel på väg hem nio timmar senare och vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten

i tider när det inte är strider sliter de tunga lyften på oss ändå
vi skär oss på oslipade knivar och bränner oss på varma plåtar

i tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer,
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära

vi vaknar, vi jobbar, vi andas
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop

i tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda som på den fastanställda
tjänar vi pengar ner i någonannans ficka
vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte
och bygger våra bilar, drar skruvarna på plats i det stora maskineriet

i tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna eller på tv
står vi inte på gatorna eller utanför arbetsplatserna och skriker
i tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt
att det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid

 

 

 

Klassförtrycket

 

 

klassförtrycket är inte vagt eller konstigt
inget tveksamt som bekymrar dig ibland

klassförtrycket är bostadslösheten och lyxvillorna i långedrag
det är överklasskärringen som snäser av dig i kassalinjen
vd:n på företaget som kallar oss “sina arbetare”

klassförtrycket kan vara något så enkelt som avståndet till stan eller något så uppenbart som skillnaden mellan de som har och de som inte har, de som äger och de som arbetar klassförtrycket är det hårda golvet under dina fötter i produktionen,
hur benen känns efter nio timmar på språng
klassförtrycket är tröttheten på bussen till jobbet 06.07,
känslan av att det borde finnas något mer

klassförtrycket är inte vagt eller konstigt
inget tvetydigt svar på en konstig fråga

klassförtrycket är arbetslösheten och det faktum att det fortfarande finns saker att göra
det är en förbannat slöseri med resurser
ett sätt att hålla lönerna i nivå med tacksamheten

klassförtrycket är tiden du spenderar på akuten medan andra går före dig i kön
är dina utslitna axlar och stela nacke, ärren på dina händer efter varma plåtar
klassförtrycket är tiden du kan njuta för att sedan vara tvungen igen
klassförtrycket är den förlorade arbetsglädjen

klassförtrycket är inget diffust eller allmänt
det är en förklaring på tröttheten och ilskan
ett enkelt svar på en enkel fråga
är både problemet och den nalkande lösningen
när tröttheten och ilskan blivit för stor
och vi inte orkar mer

 

 

 

 

 

Citatet

 

Dikten kunde inte ha varit bättre, det är precis så jag tycker att man ska skriva poesi.

 

Så sade poeten Daniel Boyacioglu som var en av jury–medlemmarna i P3 Stars poesitävling 2009, som utsåg Jennys I den här dikten” till vinnare.